Apr 08 2016

week13

Blandade bilder från min instagram – @fashionink


Uppdateringen de senaste dagarna har varit sådär och det beror främst på att jag inte har mått särskilt bra. Jag har lagt all min energi och mitt fokus på att jobba. Därefter har jag kämpat med ångest och tvära kast i humöret hemma i soffan. Jag vill också poängtera att det är på jobbet som jag mår bäst dessa perioder. Där kan jag bara fokusera på kunder, kläder, kollegorna och på att jobba. Allt annat lämnar jag utanför! Jag har levt med ångest, i varierande grad, i närmare 15 år och var också under min tonårstid djupt deprimerad. Jag har på något vis vant mig vid att ha ångest. Jag hävdar fortfarande att jag inte är min ångest men ångesten är tyvärr en del av mig och mitt känsloregister. Under tonårstiden åt jag medicin för att jag ens skulle kunna komma ur sängen och jag mår långt ifrån så dåligt idag, därför söker jag inte hjälp. En del människor kan ju inte producera tillräckligt med seratonin i kroppen och blir därmed låga i perioder. Jag har många gånger tänkt att jag kanske är en sådan person. Jag har också många gånger funderat över om jag inte är manodepressiv då mitt mående kan ta såna tvära kast. Glad en dag, fruktansvärt låg en annan. Jag har dock aldrig känt igen mig i beskrivningen av att vara manisk. Jag blir inte manisk. Jag har två lägen. Normala, glada, Alex och den väldigt låga Alex.

Jag kan bara prata för mig själv men efter att ha levt med ångest i 15 år så slutar en till sist att reflektera över sitt mående. Jag har gjort det iallafall. Jag orkar inte fundera ut varför jag mår som jag mår, jag vill bara ta mig igenom det för den här gången. De senaste månaderna har jag dock börjat se ett mönster med min ångest. Den uppkommer eller blir 10 gånger värre dagarna innan mens. Det var dock först igår som jag satte mig ner och verkligen reflekterade över hur jag mår kring min mens. Jag började googla på sambandet och föll rätt snart in på spåret om PMSD. Ett uttryck jag hört många gånger men som jag inte har fäst någon större vikt vid. PMSD, premenstruellt dysforiskt syndrom, är en svårare form av pms och där symtomen liknar depression och ångest väldigt mycket men som ofta försvinner/lättar när mensen kommer. Det känns som om jag fått ett uppvaknande för det är ju så för mig. Jag blir till en helt annan människa dagarna innan mens och den här människan liknar den Alex som för 15 år sedan knappt kunde ta sig ur sängen, för att någon dag in på mensen bli ”normal”. Varför har jag inte sett sambandet innan? Jag känner att det kanske är läge att ta sig mod och be om hjälp nu. Att få en ordentlig utredning. Igår ville jag i ena minuten ligga i fosterställning och gråtskrika, för att i andra slå sönder något av ilska, för att i tredje vilja skälla ut Rickard för att han svarade otrevligt på ett sms (vilket han absolut inte gjorde), för att till slut börja om med gråtskrikandet. Då kände jag verkligen att såhär kan jag inte ha det.

Det här inlägget är mer utelämnande än vad jag normalt önskar men jag vill gärna höra om någon annan har liknande erfarenheter? Jag ber sällan om hjälp men den här gången måste jag det, för jag inser att det är ohållbart att leva såhär. Vart ska en vända sig för att få rätt hjälp? Psykiatrin, vårdcentralen eller gynekologen? Jag har läst att en del får äta SSRI för att dämpa ångesten under dessa dagar, vilket jag är lite rädd för. När jag åt SSRI så upplevde jag mig som väldigt likgiltig. Varken glad eller ledsen, jag bara var. Men det kanske blir en annan sak om en bara äter det ett par dagar i månaden? Vad finns det för hjälp att få? Jag hoppas att någon känner igen sig och kan komma med lite råd till en vilsen själ.