”Imorgon ska jag bli lite full och hångla med min man. Glömma att jag är mamma i ett par timmar”
Ja, det var vad jag sa till en kollega innan jag gick hem från jobbet i måndags.
Min man och jag var nämligen på konsert i tisdags. Thomas Stenström i Borgholms slottsruin. Min morsdagspresent. Och jag blev lite lullig, dansade, sjöng med och hånglade. Vi stod tätt intill varandra medan solen gick ner över ruinen och för en liten stund kändes det som om tiden hade stått still. Jag kände livet i mig för första gången på väldigt länge.
Vår son är 2,5 år och sedan han kom har vi haft barnvakt fem gånger. Två gånger för föräldramöte på förskolan. En gång gick vi ut och åt. Något vi ofta gjorde innan barn. Vi slängde i oss både vin och mat, stressade hem och var hemma efter två timmar. För vi var ju ute på lånad tid. En annan gång var vi också på konsert och lämnade i samma veva som han skulle sova. Och så senast då vi var på spa i februari. Då hade vi precis (vi snackar dagar) blivit friska från pangförkylning och magsjuka.
Så nu var det äntligen dags för att bara få vara vi igen. Och det var så mysigt. Tänk om vi kunde få göra detta oftare. Jag tror att vi hade mått bra av det. Jag tror också att vi hade varit bättre föräldrar om vi fick andas emellanåt och framför allt tror jag att vår relation hade mått bra av det.
För relationen har ju fått stå tillbaka sen vår son kom. Vi pratar ofta om att vår tid kommer igen. Att det är kämpigt nu men att det blir bättre så småningom. Det var ju trots allt bara vi i 15 år innan vi fick barn. Det är en omställning. Som det såklart alltid är med barn.
Så mellan förband och huvudakt pratade vi om just det vi vill göra för vår relation framåt. Inte som föräldrar utan som två människor som älskar varandra och vill fortsätta göra det.
Vi kom fram till att vi behöver ge oss själva fler sådana här kvällar. Inte varje månad – det är inte realistiskt – men oftare än två gånger om året. Kanske boka in några datum redan nu så vi har något att längta till. Vi pratade också om att försöka ha en kväll i veckan som faktiskt är vår. Inte för att göra något märkvärdigt, det räcker gott och väl med att bara mötas i soffan när huset blivit tyst.
Och så pratade vi om Tomorrowland. Vår gemensamma dröm sedan länge. Vi bestämde att när vi fyller halvjämnt om några år så åker vi. Ibland måste man sluta säga “någon gång” och faktiskt bestämma ett när.
